Östersjön är ett innanhav, vars nordligaste delar isbeläggs varje vinter. Under en sträng vinter kan hela havet bli isbelagt. Det ytterst viktiga behovet av sjötransporter och de svåra förhållandena i nordliga Östersjön ställer speciella krav på en fungerande transportkedja.
De nuvarande åtta isbrytarna är kapabla att hålla i gång trafiken även under extrema vintrar. Trafiken kan då gå långsammare men den stannar inte av helt. Eftersom isbrytarna håller Finlands sjövägar farbara har de godkänts som en del av EU:s transeuropeiska nätverk.
Drivande isfält stör sjöfarten
Då packisen bildar vallar utgör detta ett ännu besvärligare hinder för sjöfarten än jämn, fast is. Den vanligaste vindriktningen i Finland är sydväst, vilket medför att packisvallar bildas vid hamninloppen. Under sådana förhållanden är isbrytarassistans ofta nödvändig.
Trafikverket och Sjöfartsverket i Sverige har ett nära samarbete kring isbrytningen i Bottenviken. Särskilt under stränga vintrar delar finska och svenska isbrytare assistansuppgifterna för att säkerställa att sjöfarten fungerar optimalt.
Fartyg måste isklassificeras
Fartyg som anlöper eller avgår från finska eller svenska hamnar på vintern måste ha en isklass enligt vilken deras isgångsförmåga fastslagits. Fartyg med den högsta maskineffekten, vilka garanteras assistans under alla förhållanden, hör till isklass 1A Super eller 1A. Fartyg med lägre maskineffekt hör till någon av isklasserna 1B, 1C eller 2. Dessa fartyg beviljas assistans beroende på isläget.
Det förutsätts att ett fartyg med isklass 1A Super har t.ex. ett starkt skrov och hög maskineffekt. De mest effektiva fartygen med isklass 1A Super klarar sig själva under de flesta isförhållandena. Andra fartyg assisteras oftast genom isbrytning. Under svårare isförhållanden måste de bogseras.
